Alexis

Vi har känt varandra i nio år nu, det har varit nio bra år. Jag och Alexis är som syskon, vi är till och med lika till utseendet. Vi hänger alltid ihop, på varje fylla, i skolan och på fritiden. Vi pratar om allt, våra kärleksproblem och roliga minnen. Men jag är livrädd för döden, så vi pratar aldrig om det. Inte om blod heller, det gör Alexis helt galen och konstig, hon måste ha varit med om något traumatiskt.

Jag minns en gång för tre år sedan när vi var hemma hos henne och hennes yngsta lillebror skar sig i fingret. Allas blickar for genast mot Alexis som sprang iväg till toan. Jag kunde höra henne gråta där inne, men hon ville aldrig säga något om det.
Hon går och pratar om det någon gång i månaden vet jag, fast jag får aldrig följa med.

Jag står och väntar på henne vid vår vanliga mötesplats, en stor tjock ek. Den ligger exakt tvåhundra meter från våra hus, fast vi bor på varsin sida om den. Alexis och jag brukar sitta uppe i trädet och prata, det är ett högt träd så vi ser långt.

Alexis skiner upp när hon får syn på mig, hon har varit på semester i en hel månad och jag hade saknat henne så. Jag börjar springa mot henne, hon springer inte mot mig. Hon har ont i knäna hela tiden säger hon, så jag har sagt att jag ska springa för henne. Jag skulle göra vadsomhelst för min bästa vän, fast det enda hon säger är att hon vill ha mig kvar. Jag förstår inte varför hon tvivlar på det. Hon är mitt allt.

Jag börjar fråga ut henne hur det har varit i New York, hon har tydligen träffat någon. Fast hon retas med att inte säga vem han är men att jag har hört talas om honom. Det är så irriterande, alltid ska hon göra såhär mot mig. Reta mig tills jag är på bristningsgränsen.
Så har det alltid varit.

Till och med första gången vi träffades, det var på sjukhuset faktiskt. Jag hade brutit armen när jag ramlade ner från eken och skulle på kontroll medan Alexis skulle ta något blodprov till hennes stora förskräckelse. Vi satt bredvid varandra i väntrummet och började prata om varför vi var där, våra familjer och var vi bodde. Hon ville inte säga till mig var hon bodde utan jag skulle gissa. Som jag gissade!
Hon sa att jag skulle möta henne dagen därpå vid eken så skulle jag få följa henne hem. Mitt tålamod höll på att sprängas av nyfikenhet. Tankar om att hon bodde i ett undangömt slott, i en grotta eller till och med på en annan planet for genom mitt huvud. Men det visade sig vara ett likadant hus som jag hade. Bara fyrahundra meter bort, vi hade noggrant mätt upp det efter bara några veckor av vår bekantskap.

Jag ska få veta vem killen är imorgon, det är alltid i morgon. Jag har vant mig med det vid det här laget men det är fortfarande nervpirrande inför varje morgondag.

Men hon berättar massa annat som har hänt i New York. Hon har pratat om att åka dit i flera månader och nu har hon äntligen fått se platsen hon beundrar och älskar.
Hon pratar med en falsk och rolig amerikans dialekt som gör att jag viker mig dubbel av skratt och hon berättar de mest fantastiska historier.

En hel bunt foton har hon också, alla med en strålande Alexis någonstans på bilden. Hon har skickat vykort så jag vet att hon har haft det superbra men det är alltid skillnad på att höra och på att läsa.

Tiden flyger iväg och klockan börjar närma sig midnatt. Vi skils åt och jag ser henne försvinna bakom kröken till sin gata.

Jag sitter kvar en stund vid eken och tänker.

Jag brukar ofta sitta här och tänka på minnen, det har blivit oftare och oftare på senare tid. När hon har varit borta har jag gått till eken bara för att sitta där och tänka.

Dagen därpå är vi inte två, hennes nya pojkvän är ju med. Som hon mycket väl sagt visste jag vem det var. Alexis har spanat in honom i flera månader utan att han har så mycket som tittat på oss. Det är ganska fantastiskt att hon inte bara vräkte ur sig vem det var så fort vi möttes, så som jag skulle ha gjort. Nej, Alexis vet hur man låter bli att säga saker. Varje gång hon har en present vet man att det inte är någon idé att fråga efter en ledtråd för hon kan vara tyst som muren. Medan jag själv knappt kan hålla mig från att säga vad det är innan personen i fråga öppnat presenten.

När jag kommer hem igen drar jag ut min byrålåda och tar upp ett papper. Jag har läst det flera gånger och det har stora fläckar av intorkade tårar över hela sidan. Jag lägger det snabbt tillbaka igen men jag hinner se en hastig skymt av ordet sakna. Jag behöver inte läsa mer, jag vet redan vad det stod.

Jag tar en sömntablett, jag vill somna snabbt. Det vill jag varje kväll, tabletterna har blivit en drog. Alexis skulle inte gilla det, det vet jag, men jag är tvungen. Jag behöver sova, jag orkar inte vara vaken. Men mardrömmarna har börjat härja i min hjärna och nu orkade jag varken sova eller vara vaken. Men jag gjorde det för henne.

Jag går till eken varje kväll och pratar, men jag pratar bara med mig själv. För Alexis är aldrig där och hon skulle aldrig komma dit mer. Hon hade aldrig åkt till New York. Hon hade heller inte träffat killen hon smygtittat på. Det var bara som jag önskade, för det var hennes drömmar hon aldrig hann uppfylla. Hon hann aldrig berätta vad som skulle hända dagen därpå. För henne blev det aldrig en morgondag. Det enda jag fick var en papperslapp. En ynka liten papperslapp. Men det räcker, jag behöver inte mer. Allt står där, på den lilla papperslappen.

Hon hade skrivit lappen för flera månader sedan, det vet jag, men jag är fortfarande full av frågor som jag aldrig ska få svar på. Varför hade hon inte sagt något? Det var förstås för att inte göra mig rädd. Hon visste hur rädd jag var för döden. Hon visste att hon var allt för mig.

Några veckor senare när vi städar i hennes rum hittar jag en peruk, jag trycker den mot mitt ansikte och en stor doft av Alexis väller över mig och jag brister i gråt.